kaninfreaken 🐰

Kaninuppfödare finns det gott om och kaniner ska vi inte tala om. Kaninuppfödare som lägger ner hur mycket tid och pengar som helst på sina kaniner för att ge dem ett så bra liv som möjligt. Vilket är kanon! Jag kan inte annat än beundra deras engagemang och passion för sin hobby. Men då kommer självinsikten, vad kan jag bidra med som ingen annan redan har gjort? Eller snarare VARFÖR ska jag se till att de föds fler kaniner än vad det finns marknad för? Det är så galet många människor som tar ungar bara för att de kan, utan en gnutta eftertanke eller mål. Frågar man dem varför så får man i värsta fall svaret "ungar är så söta". Vilket ungar är, absolut. Men är det verkligen därför man föder upp djur? För att de är "söta" de första 3-4 månaderna? 

 

Ett annat mål som många uppfödare inom utställningsaveln kör på är "snygga, friska och trevliga kaniner", sure. Vem har INTE målet att få fram snygga, friska och trevliga kaniner? Det är ju ingen som resonerar som så att den vill föda upp fula, sjuka och elaka kaniner direkt? Säger inte att det är något som helst fel med att resonera så. Men om alla resonerar likadant skulle man ju i princip kunna avla fram hur mycket kaniner som helst?

 

För vart går gränsen för vad som är en frisk kanin t.ex? Är det en kanin som inte bär på några defekter eller en kanin som själv inte har några? Är det en kanin där år av avel gjort att dess öron inte tål kyla eller en kanin vars färg kan göra att den får magproblem? Vart går gränsen egentligen?

 

Vad är en "trevlig"kanin? En kanin som inte bits eller en kanin som kommer fram och hälsar när du ger den mat? När man börjar fundera i dessa tankebanorna så är det ganska skrämmande hur olika man tänker i sin avel egentligen. 

 

Om man då inte har något specifikare och långsiktigare mål än så känns det som att det lika gärna kan vara. Det finns kaniner, både snygga, trevliga och friska som inte har något hem. Det finns trevliga kaniner som blir bortvalda pga deras utsida, samtidigt som det finns "snygga" kaniner som går före vars temperament är urkasst. Varför? Varför går utsidan före individen? Det blir på något vis så snedvridet när man ska avla efter en standard. Visst att man bevarar raser, men plötsligt känner jag att det inte är lika viktigt längre. 

 

Jag har till och med ställt mig frågan "varför har jag kaniner?" och jag kunde inte ens svara på den. Då fyllde syrran i "de är trevliga, okomplicerade och fina djur". Jo visst, fina som tusan är de. Men okomplicerade? Trevliga? Jag känner inte att jag fått ut speciellt mycket mer än problem av dem det senaste. Jo jag har trevliga kaniner men ibland känner jag mig bara så grymt likgiltig. Jag kan lika gärna köpa mig en katt, typ. 

 

"Vad är vitsen att föda upp kaniner om man inte har ett mål? Vad är vitsen med att ha kaniner om man inte får ut något utav det?"

 

Som det ser ut nu så finns det inte på kartan att jag skulle vilja göra mig av med dem, men det blir antagligen ingen kull i sommar efter Dumla. Tråkigt, ja men jag vill kunna stå för min avel och avla långsiktigt. Det kan jag inte i nuläget. Dumla är inne i någon konstig period och jag är trött som tusan på henne. Jag går ur gymnasiet om ett och ett halvt år och då vet jag inte vad jag vill hitta på, kanske flyttar och börjar plugga på en annan ort. Då kan inte jag ta hand om några kaniner. 

 

Lite tankar från min sida, jag kanske trampar på ömma tår men det skiter jag fullständigt i. Jag tycker att fler bör tänka igenom sin avel och fråga sig själv "varför?".