kaninfreaken 🐰

                                                     

 

För nästan exakt 4 år sedan hade jag precis börjat 7:an, jag och LIna hade tjatat hål på mamma och pappa om att vi ville ha kanin och jojomän. Kanin skulle det bli. Men grejen var den att vi ville ha varsin och ingen av de vi fastnade för var av samma kön, vilket va kravet för att vi skulle få två. Kusinens kullar såldes av och honor gick tomma. Allt pekade på att vi skulle få vänta ännu ett år på att få våra långöron.

 

Men så en dag när jag satt på bussen hem så ringer Anneli, det visade sig att hennes japantecknade hona Saga, efter sitt nattliga äventyr blivit dräktig. Nu låg det allt som allt två stycken små "michelin-gubbar" i höet. Dvs, Totte och olly. De växte och det visade sig snart att det var allt vi hade hoppats på, två av samma kön, Lina fick sin "färgglada" kanin som hon själv uttryckte det och jag min kanin med "mycket vitt" skit vilka krav man hade, haha.

Det var alltså med Olly som mitt kaninintresse sakta tog sin början och här sitter vi idag. Fyra år senare, med endast en michelingubbe kvar ... Men så högt älskade de är och har varit under åren. Hade det inte varit för dem hade nog jag och Lina inte haft djur i den utsträckning som vi faktiskt har idag.

 

Mamma och pappa har sagt flera gånger att "bara ni tar hand om dem så" och de gör vi ju så gott vi kan :) för numera är det snarare "Flickorna fixar det, vi behöver inte oroa oss det minsta".

Höns och kaniner, vet inte hur många gånger pappa sagt blankt nej. Och idag  går han loopar runt gården för att stolt visa vänner och bekanta djuren på gården.

Känns rätt bra ändå, man ska aldrig ge upp! Men sen gäller det att sköta det ansvar man åtagit sig, kan inte säga att vi skött det fläckfritt men det gäller också att lära sig av sina misstag.

 

Det är så man förbättras, både som person och djurägare.